Idag läste jag Mats Perssons gästinlägg på Ekonomistas hemsida. Mats är professor i nationalekonomi och tar upp den brännande frågan om vinster i vård och omsorg. Det här var ett av få inlägg jag läst som snuddar vid det absurda i att nästan hela valfrågan om sjukvården kom att handla om vinster, istället för kvalité. Mats avslutar med att efterlysa politiker som kan ställa stenhårda krav på kvalitén och se till att även inspektionen av vård och omsorg i sig är kvalitetskontrollerad.  Vinster inom sjukvården har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte gå in på det just nu. Däremot vill jag ta upp bollen vad gäller kvalitet och kvalitetskontroll.

Jag arbetar en del på fritiden med särbegåvade barn. “Särbegåvade” är ett annat sätt att beskriva högintelligenta barn. Dessa barn riskerar att tidigt falla ur systemet och flera har redan innan andra klass fått stämplar på sig att vara problemelever eller till och med svagbegåvade. När man pratar med dem visar det sig dock ofta att de bara inte ser poängen med skoluppgifterna. De har inte motivation för att sitta i timmar och skriva ner siffror eller text, bara för att kunna visa för en lärare vad de redan kan. Jag kan förstå det! Jag skulle inte heller vilja fylla i en bok med 2+8, 7+3 och 9+1, hela tiden medveten om att varje minut som tickar är en minut jag kunnat lägga på någonting mer relevant.

Att kräva att verksamhetschefer och vårdpersonal ska sitta i timmar och skriva ner siffror eller text, för att visa för en kontrollenhet vad de redan kan är faktiskt lika galet.

Nu kanske du som läser tänker “Men något måste vi ju mäta, annars vet vi ju inte om dom gör kvalitet!”

Mitt svar där blir ett “nja”.

Självklart behöver vi ett vårdsystem som levererar kvalité och säkerligen behöver vi kunna mäta den för att få någon form av utvärdering, men vi mäter redan vården på otaliga sätt och att tro att lösningen är flera tabeller, mera siffror och framför allt hårdare kontroller är lite tokigt! Vissa vårdenheter har över 200 parametrar de behöver fylla i, där andra bara har ett trettiotal. Det kan liknas med att behöva fylla i hela lågstadiets matematikböcker varenda gång vi ska hämta ut lön, bara för att visa att man behärskar addition och subtraktion. Svenska sjukvården befinner sig i kris, men våra verksamhetschefer och läkare ute i landet ska inte ses som problemelever som inte vill göra som de blir tillsagda – de är kloka empatiska människor som vill leverera bra vård till våra medborgare. De kan bara inte motivera att lägga tid på att fylla i flera hundra siffror när de istället kan lägga sin tid på att göra viktiga saker. Som t.ex. att levererad bra vård.

Det handlar som vanligt om syfte och mål. Vad är syftet med att fylla i tabellerna? Om syftet är “hög kvalité”, vet vi då att just den här tabellen mäter just kvalité på just den här vårdenheten? Finns det kanske andra siffror som är mer värdefulla att mäta och tjänar syftet bättre? Kan de utanför organisationen bedöma vilka mått som bör mätas, eller kan man istället lägga över det ansvaret på verksamhetschefen? Har en verksamhetschef idag rätt verktyg och tillräckligt med tid för att kunna mäta kvalité på rätt sätt? Och hur hjälper man bäst organisationen att göra det den vill och ska – det vill säga leverera bra vård?

Cat